fredag 10 juni 2016

Att stampa en jordvägg

För mer än ett år sedan påbörjade vi vår stampade jordvägg - rammed earth eller pisé, som tekniken kallas - som första delen av tre sektioner som tillsammans bildar husets hjärtvägg. Efter mycket slit och mycket hjälp fick vi till slut färdigt väggen några veckor sedan. Häromdagen tog vi ner formen och fick se det färdiga resultatet. Så fint!

Äntligen färdig! De små förstärkningarna på kortsidan är infästningar
för den kommande dörrkarmen (se sista bilden för detalj). 

Den ganska gråtrista leran har vi pigmenterat med järnoxidrött,
brun umbra och pigmentblandningen apricot (en blandning av röd- och gulockra).

Trots att grundtekniken för att stampa en jordvägg är ganska enkel - man stampar skikt efter skikt med fuktig, ganska mager lerjord i en träform - finns det mängder med kringarbete som tar tid och som gör arbetet lättare eller svårare, beroende på hur man gör. Vi har lärt oss mycket under tiden och tänkte därför i detta blogginlägg dela med oss lite av våra erfarenheter.

En av de första lärdomarna var skillnaden mellan att hantera lera för pisébygge jämfört med lera för puts eller klining. När man gör ett lerbruk för putsning av halmväggarna ska leran gärna blötläggas innan användning, och i samband med att bruket blandas tillsätter man ju ännu mer vatten. I pisétekniken är det precis tvärtom. Leran - eller den färdiga blandningen av lera, sand och grus - ska bara vara precis så fuktig att det går att krama ihop en boll med händerna, som när man släpper den i ett hårt underlag från axelhöjd ska falla sönder i några större och några mindre bitar. Ingen klafsig lerboll som håller ihop alltså. Att torka lera utomhus i svenskt klimat, särskilt under höst, vinter och vår, är ju inte det enklaste. De första skikten i den stampade jordväggen gjorde vi därför tyvärr med en något för blöt lerblandning, som gjorde det svårt att få en jämn fördelning mellan lera, sand och grus och ännu svårare vad gällde pigmentpulvret. Den ojämna fördelningen gjorde också att blandningen bitvis bestod av alltför mycket lera, vilket gjorde att väggen när den torkade fick sprickor i dessa partier.

Ytterligare en anledning till att man vill ha en torr lera att börja blanda "stampblandningen" av är just att lerklumparna ju inte går att finfördela när de är blöta. Detta gäller ju så klart bara om man jobbar med en "rålera" hämtad ur marken. Vår har vi hämtat från Alingsåstrakten via Bälinge deponi. Använder man färdigt lerpulver försvinner den problematiken naturligtvis helt och hållet. Vår lerhög fick torka i sol och vind, varefter vi hackade loss delar och körde den till finfördelad form i tvångsblandare innan vi blandade den med magringsmaterialen och pigment. Det tog oss dock nästan ett år att inse att helt torr lera är mycket svårare att krossa till mindre delar, än lerklumpar som har en viss fukt kvar. När torr, färdigmald lera fuktas i efterhand tar det dessutom ett tag innan fukten fördelats jämnt i materialet, vilket också påverkar resultatet - t ex hur väl pigment fördelas i jorden. Numera brukar vi fukta materialet dagen innan användning och låta det stå över natten. Det gäller att hitta balansen med andra ord.

I början blandade vi också materialen för hand med spade på stora presenningar eller i bruksbaljor. Gör inte det! Tvångsblandaren tar visserligen mycket stryk av att köra grus och sten, men det går hundra gånger fortare.

Slutligen var det inte helt lätt att hantera formen som väggen stampas i. Formarna är tunga och ganska otympliga att hantera vid varje flytt eftersom de måste plockas isär och sättas ihop med exakthet, och utan att skada väggen. Eftersom vi stampar ungefär en halvmeter per form, innan den flyttas upp en nivå, blir det många flyttar på de 2,7 m som väggen är hög. Små avvikelser i formens placering jämfört med föregående nivå återspeglas direkt i väggens form. Dessutom gör kraften i stampningen i sig att formen riskerar att rubbas, varför formen måste vara ordentligt förankrad åt alla håll för att inte flyttas - för att inte tala om att den måste vara stabilt byggd i sig för att inte t ex börja ändra form av den ganska hårda hanteringen. Allt som allt är det mycket som ska vara rätt - och helst så enkelt som möjligt.

Formen sedd uppifrån, med uppstagande reglar fästa upp mot innertaket.

Våra formar är byggda av earthLAB, som nyligen fått ett stipendium från Riksbyggen för att ytterligare utveckla stampformarna och stampjordstekniken. Det gillar vi och gratulerar! Tanken är att de nya idéerna ska implementeras i de formar som byggs för de två andra väggsektionerna hos oss, inte minst eftersom den ena av de två kvarvarande väggarna ska byggas med en rundad nisch runtom kaminen - en mer avancerad utformning med andra ord.

Efter ett år med stampad jord känner vi oss mycket mer förberedda och kunniga att ta oss an nästa de två kvarvarande sektionerna, som vi hoppas hinna färdigt med innan vintern. Planen är med andra ord dubbelt så mycket bygge på hälften så lång tid - med en husbyggares vanliga brasklapp för att tidsplanen kan komma att ändras... Men med bättre koll på hur vi mest effektivt torkar och finfördelar leran, förberedelse av stora mängder förblandad och stampjord som förvaras fuktad i big bags, en förbättrad form och lite mer erfarenhet i ryggen hoppas vi att det ska gå utmärkt.


För att slippa dra rör i stampväggen sätter vi en sladdlös strömbrytare 
i just denna vägg. Infästningen till höger är en förstärkning i vanlig 
betongsten för att kunna skruva fast dörrkarmen.


För att skapa ett utrymme för eldosan i väggen - utan att dosan själv går sönder
av kraften från stampningen - sätter vi in en träkloss i samma storlek i röret under stampandet.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar